Felaktigheter i svenskspråkiga lagförslag som beretts vid olika ministerier

Justitiekanslern hade fått kännedom om att det förekommer skillnader mellan de finsk- och svenskspråkiga lagtexterna i de regeringspropositioner som lämnas till riksdagen, i motiveringarna till dem och i vissa fall också i de lagar som trätt i kraft. 

Därför beslutade justitiekanslern att på eget initiativ undersöka saken närmare och granskade i exemplifierande syfte vissa regeringspropositioner som från olika ministerier föredragits för statsrådet, så att han jämförde de finsk- och svenskspråkiga lagförslag som ingår i dem. Justitiekanslern upptäckte skillnader i dem. Han bad social- och hälsovårdsministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, kommunikationsministeriet, inrikesministeriet, finansministeriet och arbets- och näringsministeriet inkomma med utredning och utlåtande om de fel och brister som upptäckts i de svenskspråkiga versionerna av det eller de lagförslag som respektive ministerium hade haft beredningsansvar för. Dessutom gav justitiekanslern riksdagen, justitieministeriet som svarar för laggranskningen och statsrådets kansli som svarar för översättningstjänsterna tillfälle att yttra sig om inkomna utredningar och utlåtanden.

Justitiekanslern konstaterade att lagberedningen hör till ministeriernas centrala uppgifter. Till lagberedningen hör bland annat att regeringspropositionerna utarbetas och lämnas till riksdagen på både finska och svenska. Språkversionerna ska därtill motsvara varandra. Det beredande ministeriet och i sista hand föredraganden ansvarar för att båda språkversionerna bereds på behörigt sätt, även om det är statsrådets allmänna sammanträde som fattar beslut om att överlämna regeringspropositionen.

Av det tillgängliga materialet framgår att det åtminstone tidvis har förekommit betydande problem med att uppnå motsvarighet. I sina utredningar och utlåtanden medger de ministerier som svarat för beredningen av respektive lagförslag de skillnader och brister som upptäckts i de svenskspråkiga lagförslagen, även om det enligt statsrådets kanslis utlåtande i arbets- och näringsministeriets lagförslag inte är fråga om översättningsfel i egentlig mening, utan snarare om en noggrannhetsnivå där formuleringen dock kan anses motsvara ett i lagspråket godtagbart uttryckssätt.

De centrala problemen verkar i allmänhet utgöras av för stor brådska, särskilt de ändringar som görs i slutskedet precis före föredragningen av regeringspropositionen, till exempel på grund av att den politiska styrningen kommer då, begränsade översättningstjänster, begränsade laggranskningsresurser i synnerhet i brådskande situationer, anhopningen av regeringspropositioner i slutet av regeringsperioden, bristen på föredragande med tillräckliga kunskaper i svenska och över huvud taget bristen på tillräckliga lagberedningsresurser. Genomförandet av EU-lagstiftningen är därtill förenat med särdrag, såsom tidsfristerna för genomförande av direktiven samt utmaningarna i fråga om terminologin, vilket framgår av finansministeriets och inrikesministeriets utredningar och utlåtanden. Det verkar i många avseenden vara fråga om strukturella problem som torde vara omöjliga för en enskild föredragande att påverka. Sådana är till exempel tillgången till översättningstjänster och deras kvalitet samt laggranskningens resurser.

Bristerna i de lagförslag som var föremål för granskning är av olika grad. Till exempel i de svenskspråkiga lagar som social- och hälsovårdsministeriet hade beredningsansvaret för fanns enstaka fel, som dock har stor betydelse för de personer som lagstiftningen i fråga kan gälla. Lagen om ändring av lagen om transportservice, som kommunikationsministeriet hade beredningsansvaret för, verkade i sin tur innehålla synnerligen betydande brister och fel i flera bestämmelser, bland annat sådana att den finskspråkiga paragrafen innehöll ett annat antal moment än den svenskspråkiga och att hela bisatser eller satsmotsvarigheter saknades i paragraferna.

Det är svårt att bedöma hur omfattande och vanligt problemet är. Åtminstone verkar det inte vara fråga om brister i beredningen vid något enskilt ministerium. Det är skäl att komma ihåg att den granskning som nu gjorts endast gäller lagförslagen, och någon jämförelse har inte gjorts till exempel i fråga om förordningarnas språkversioner eller andra delar av regeringspropositionerna. En annan fråga är vilken motsvarigheten mellan språkversionerna är i det skedet då propositionsutkasten sänds på remiss. Justitiekanslern ansåg att det tillgängliga materialet emellertid ger grundad anledning att misstänka att situationen åtminstone inte är bättre till dessa delar, eftersom det även i den allra viktigaste lagberedningen, det vill säga beredningen av lagförslag, förekommer brister av det slag som nu behandlats.

På basis av det tillgängliga materialet får man den uppfattningen att pressen vid ministerierna att iaktta tidtabellerna av olika skäl väger tyngre än det att beredningen av regeringspropositionerna skulle slutföras omsorgsfullt så att också den svenskspråkiga regeringspropositionen är adekvat och motsvarar den finskspråkiga ens i fråga om texten i lagförslaget. Detta är inte godtagbart. 

Justitieministeriet har i sitt utlåtande fäst uppmärksamhet vid de rättssäkerhetsproblem som kan uppstå till följd av språkversioner som skiljer sig från varandra. Fel i svenskspråkiga författningstexter påverkar särskilt svenskspråkiga personer och personer vars ärenden behandlas hos myndigheterna på svenska, och därför är det också fråga om en situation som är problematisk med tanke på likabehandlingen. Situationen är likaså särskilt problematisk med tanke på det svenskspråkiga landskapet Åland. Justitiekanslern instämde i denna bedömning.

Felaktiga översättningar och utebliven laggranskning leder också till att en oproportionerligt stor del av arbetstiden för riksdagens svenska justerare går åt till att korrigera fel i de svenskspråkiga lagarna, så som beskrivits ovan i det avsnitt som gäller utlåtandet från riksdagens kansli. Även i övrigt ansvarar statsrådet för att de regeringspropositioner som lämnats till riksdagen är korrekta också i fråga om språkversionernas inbördes motsvarighet.

Även om justitiekansler ansåg att de åtgärder som beskrivs särskilt i statsrådets kanslis utlåtande och som vidtagits för att förbättra översättningstjänsterna är bra, instämde han i den uppfattning som framförts i kommunikationsministeriets utlåtande om att situationen kräver åtgärder på statsrådsnivå.

Enligt 30 § i reglementet för statsrådet ska ett förslag till lag eller förordning sändas till justitieministeriet för granskning, om inte något annat oundvikligen följer av att ärendet är brådskande. Ett förslag till förordning behöver dock inte sändas för granskning, om ärendet är av ringa allmän betydelse.

Justitiekanslern anser det vara särskilt oroväckande att centrala lagförslag som påverkar enskilda personers vardag, såsom till exempel lagen om småbarnspedagogik, lämnas till riksdagen för behandling utan laggranskning – antingen i sin helhet eller så att den svenskspråkiga versionen inte har granskats. Laggranskningen är, eller borde vara, ett slags sista säkerställande av att lagförslagen är korrekta, bland annat av att språkversionerna motsvarar varandra. För närvarande möjliggör bestämmelsen i det ovannämnda reglementet för statsrådet dock ett undantag, till följd av att ärendet är brådskande, från skyldigheten att sända ett lagförslag för laggranskning. Flera ministerier har konstaterat att en laggranskning sannolikt skulle ha förhindrat eller minskat förekomsten av fel och brister i de svenskspråkiga lagförslagen. 

Justitieministeriet inkluderade i sitt utlåtande statistik över de uppdrag som inkommit till laggranskningen. År 2018 kom det in 422 uppdrag, av vilka 33 inte granskades på någotdera språket och 33 inte granskades i fråga om svenskan. År 2019 var antalet uppdrag 342, av vilka 15 inte granskades på någotdera språket och 7 inte granskades i fråga om svenskan. År 2020 var motsvarande siffror 533, 20 och 27 och år 2021 var siffrorna 541, 1 och 68. Enligt justitiekanslern var det motiverat att anta att om man lyckas minska antalet författningsförslag som inte granskas, minskar också problemen av det slag som nu behandlats åtminstone till den del som det är fråga om lagförslag och förslag till förordningar.

Därför finns det skäl att överväga huruvida det undantag för brådskande ärenden som anges i 30 § i reglementet för statsrådet kunde skärpas åtminstone så att sådan brådska som föranleds av den politiska styrningen inte skulle omfattas av detta undantag. Också i övrigt är det skäl att utreda hur tillgången till översättningstjänster, resurserna för laggranskningen samt kunskaperna i svenska hos ministeriernas personal ska kunna fås till en tillräcklig nivå.

Såsom det konstateras i social- och hälsovårdsministeriets utredning och utlåtanden, är det uppenbart att fullständig felfrihet torde vara omöjlig att uppnå. Enligt min åsikt är det lika uppenbart att de fel och brister som upptäckts i justitiekanslersämbetets jämförelse av språkversionerna till största delen kunde förhindras eller upptäckas och korrigeras genom omsorgsfullt översättningsarbete, föredragandes granskningsarbete samt i ett sista skede genom laggranskning. Även ministeriernas verksamhet har stor betydelse. Lagberedningen ska till exempel vara planmässig på ett sådant sätt att otaliga olika versioner inte sänds för översättning (än mindre till laggranskningen).

Justitiekanslern fäste statsrådets och ministeriernas allvarliga uppmärksamhet vid den skyldighet som följer särskilt av 51 § i grundlagen att se till att de finsk- och svenskspråkiga lagförslag som lämnas till riksdagen motsvarar varandra och att förutsättningarna för detta har tryggats i ministeriernas lagberedning.

I detta syfte sände justitiekanslern sitt beslut till ministeriernas kanslichefer.

Han fäste också uppmärksamhet vid att resurserna för både statsrådets översättningsfunktion och justitieministeriets laggranskning måste tryggas bättre än för närvarande.

I detta syfte sände han sitt beslut till statssekreteraren vid statsrådets kansli och kanslichefen vid justitieministeriet. 

Med stöd av initiativrätten i 7 § i lagen om justitiekanslern i statsrådet föreslog justitiekanslern för statsrådets kansli, som svarar för frågan, att 30 § i reglementet för statsrådet ska utvecklas så att bestämmelsen inte längre i fortsättningen åtminstone i nuvarande omfattning ska möjliggöra att laggranskning inte görs på grund av brådska. I detta syfte skickade justitiekanslern beslutet till statssekreteraren vid statsrådets kansli.

Justitiekanslern bad ovannämnda meddela senast den 30 november 2023 vilka åtgärder som vidtagits med anledning av detta beslut.

Justitiekanslern sände sitt avgörande för kännedom även till riksdagens kansli och Ålands landskapsregering.