Historia

Tjänsten som justitiekansler inrättades på 1700-talet, då Finland ännu var en del av det svenska riket. Sveriges kung Karl XII inrättade ämbetet kungens högste ombudsman år 1713. Ämbetets namn ändrades till justitiekansler år 1713. Justitiekanslern var redovisningsskyldig gentemot kungen och hade i uppgift att övervaka att lagen iakttogs och att myndigheterna fullgjorde sina skyldigheter. Justitiekanslern behandlade också klagomål från medborgarna. 

År 1809 anslöts Finland till kejsardömet Ryssland som ett autonomt storfurstendöme. Då byggde Finlands rättsordning fortfarande på grundlagarna och den övriga lagstiftningen från den svenska tiden. Justitiekanslerns uppgifter överfördes på prokuratorn, som biträdde generalguvernören vid övervakningen av lagarnas efterlevnad.

När Finland blev självständigt år 1917, ändrades tjänstebenämningen prokurator åter till justitiekansler och tjänstebenämningen prokuratorsadjoint till justitiekanslersadjoint (som i den nya grundlagen har ändrats till biträdande justitiekansler). Samtidigt stärktes justitiekanslerns oberoende och makt att övervaka även regeringens åtgärder i enlighet med grundlagarna från den svenska tiden. Det självständiga Finlands första justitiekansler var Pehr Evind Svinhufvud, som senare blev republikens tredje president och som år 1918 var riksföreståndare, dvs. temporär statschef (innehavare av den högsta makten). 

De grundläggande bestämmelserna om justitiekanslern togs in i regeringsformen för Finland år 1919. Samma år inrättades justitieombudsmannaämbetet. Sedan dess har Finland haft de två högsta laglighetsövervakarna: justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman.

Nuförtiden ingår de grundläggande bestämmelserna om justitiekanslerns, biträdande justitiekanslerns och biträdande justitiekanslerns ställföreträdares uppgifter i Finlands grundlag, som trädde i kraft år 2000.