Dröjsmål vid behandlingen av ett besvär i Helsingfors förvaltningsdomstol

Biträdande justitiekanslern fäste Helsingfors förvaltningsdomstols uppmärksamhet vid bestämmelsen i grundlagen om vars och ens rätt att få sin sak prövad utan ogrundat dröjsmål i en behörig domstol.

Klagandens besvär som gällde rättegångsavgift hade behandlats i Helsingfors förvaltningsdomstol i 14 månader. Enligt förvaltningsdomstolen hörde ärendet i frågan till de minst brådskande ärendena på domstolens skala över ärendens brådskande natur.

Biträdande justitiekanslern ansåg att även om förvaltningsdomstolen har kunnat klassificera detta besvärsärende som minst brådskande, kan domstolen på detta grund inte på ett giltigt sätt motivera behandlingstids längd och skälighet. Även de som söker rättsskydd och vars ärende inte är brådskande vid förvaltningsdomstolens interna klassificering av mål har en i grundlagen tryggad rätt att få sin sak behandlad på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål.

Biträdande justitiekanslern ansåg att domstolen inte på ett giltigt sätt kan hänvisa till trängande arbetssituation eller personalresurser när behandlingen av ärendet dröjer, utan den ska sträva efter att se till att den har de resurser som behövs för att sköta uppgifterna på behörigt sätt i respektive situation. I behandlingen av klagandens besvär hade det också varit en ganska lång tidsperiod, dvs. cirka 8 månader utan att några åtgärder hade vidtagits av domstolen. Besvärsärendet i fråga hade inte heller varit synnerligen arbetsdrygt eller tolkningsmässigt till sin natur, omfattning eller sitt material. Fördelningen av behandlingen av ett ärende mellan tre olika föredragande är redan som sådan riskfylld med tanke på en skälig total behandlingstid. Att behandlingen hade avstannat till 8 månader innebär att denna risk hade realiserats och att uppföljningen av behandlingen av förvaltningsdomstolens mål hade misslyckats.

På basis av ovannämnda omständigheter ansåg biträdande justitiekanslern att dröjsmålet hade kränkt klagandens rätt att få sin sak behandlad inom skälig tid och utan ogrundat dröjsmål. Förvaltningsdomstolen hade således försummat sin skyldighet vid behandlingen av ärendet.