Dröjsmål vid behandlingen av ärende

Vid en polisinrättning hade gjorts ett beslut om att inte inleda förundersökning över två år och två månader efter att brottsanmälan inlämnats. Åtalsrätten för det aktuella målsägandebrottet hade redan vid tidpunkten för beslutet varit preskriberad.

Kommissarien som hade gjort förundersökningsbeslutet medgav i sin utredning att ärendet inte borde ha legat obehandlat hos polisen utan det borde ha avgjorts eller utretts inom rimlig tid så att åtalsrätten inte blivit preskriberad. Det var enligt biträdande justitiekanslern entydigt att ärendet inte hade behandlats på det i lagen förutsatta sättet utan onödigt dröjsmål.

Anmärkningsvärt var även att förundersökningsbeslutet inte baserat sig på att åtalsrätten skulle ha preskriberats, utan på det att målsäganden inte yrkat på straff. Kommissarien medgav att det inte i anmälan ens framkom om målsäganden yrkat på straff eller ej.

Biträdande justitiekanslern konstaterade att av den inhämtade utredningen inte framkom några rättsligt godtagbara skäl till varför förundersökningsbeslutet baserat sig på en felaktig grund eller till varför det dröjt så länge att behandla ärendet att åtalsrätten för brott preskriberats. Biträdande justitiekanslern ansåg att kommissarien hade som undersökningsledare försummat sina uppgifter till den grad att biträdande justitiekanslern gav kommissarien en anmärkning som avses i 6 § i lagen om justitiekanslern i statsrådet.

I nämnda ärendehelhet, som biträdande justitiekanslern undersökte på eget initiativ, delgav han angående handläggningen av ett annat ärende polismästaren sin i beslutet refererade uppfattning om polismästarens förfarande med beaktande av 15 § 2 mom. i förundersökningslagen, som bland annat gäller polisens skyldighet att iaktta de föreskrifter som åklagaren meddelat.